Rymden Ämnen Biografi Twitter

Avvikande antialarmism i Jack Arnolds ”It Came From Outer Space”

Sällan har väl vår lilla planet varit så ansatt på vita duken som under den paranoida Eisenhower-eran. I skuggan av det röda hotet och atomvetenskapens förödande kraft stuvades folklorismens bestar in i malpåse och ersattes av nya monster i garderoben: radioaktiva mutationer och invasionsstyrkor från en fjärran galax.

Att huka i biostolen inför anfallande utomjordingar var ett tacksamt sätt för västerländsk publik att bejaka sin kommunistskräck, vilket lyhörda filmbolag inte var sena att slå mynt på. Sensationella löpsedelstitlar såsom THEM!; Beginning of the End; Invasion of the Body Snatchers och The Day the Earth Stood Still stack ut i tablåerna och frammanade en dödsångest som gav extra krydda åt fummelhånglen i salongsmörkret—varför hålla på sig när döden står för dörren?—vilket ledde till en uppsjö av filmer där jätteinsekter och gröna gubbar går loss på hjälplösa tonåringar med mordisk frenesi. Bland dessa återfinns den arketypiska scifi-rysaren It Came From Outer Space (1953).

Amatörastronomen John Putnam (Richard Carlson) och hans fästmö, den jagstarka skollärarinnan Ellen Fields (Barbara Rush)—avnjuter en romantisk kväll under stjärnklar himmel när en meteor plötsligt slår ner i närheten. Det nyfikna paret tar sig till kratern där Putnam inser att meteoriten egentligen är ett kraschat rymdskepp. Hans vittnesmål till den lokala sheriffen väcker löje och Putnam blir raskt samhällets driftkucku. När mystiska saker börjar inträffa på orten blir dock befolkningen övertygad och bestämmer sig för att angripa utomjordingarna.

It Came From Outer Space bockar av många punkter på genrens checklista: pseudovetenskaplig exposition; kantig dialog; präktig ungmö i trångmål; panikslagen lokalbefolkning och inte minst kusliga theremin-ljud. Den öppensinnade Putnam —en sorts förtida Fox Mulder—är en tidstypiskt träaktig hjälte som sugandes på sin pipa gör vardagsfilosofiska betraktelser kring rädslan för det okända.

Regissören Jack Arnold som senare fick till ännu en kioskvältare med Skräcken i Svarta lagunen lyckas med djupa 3D-kompositioner som visar upp Mojave-öknen i läcker svartvit skärpa, därtill uppfann han ett numera rutinmässigt inslag i scifi-skräckisar, den subjektiva monsterkameran(!). Bakom manusutkastet stod fantasy-nestorn Ray Bradbury, som ville bryta mönstret med en berättelse om främlingar som för en gångs skull varken var ute efter att förslava eller förgöra. En tolerant, McCarthy-kritisk vinkling som måhända åderlåter intrigen på dramatisk konflikt, men än idag besitter ett behjärtansvärt budskap.