Rymden Ämnen Biografi Twitter

Häxklassikern Suspiria fyller fyrtio år

»Suzy Banyon decided to perfect her ballet studies in the most famous school of dance in Europe. She chose the celebrated academy of Freiburg. One day, at nine in the morning, she left Kennedy airport, New York, and arrived in Germany at 10:40 p.m. local time.«

Det är ingen slump att Dario Argentos suggestiva mästerverk Suspiria öppnar med en sagoinledning, den behagliga berättarrösten kunde likaväl ha pratat om Hans och Greta. Suspiria är nämligen en film om häxor, den första delen i Argentos Cinematic Universe om De tre mödrarna: Mater Suspiriorum; Mater Tenebrarum och Mater Lachrymarum, varav den sistnämnda utgör slutbossen i regissörens fesljummet emottagna Mother of Tears (La terza madre) som kom 2007.

Suspiria ses av många som zenitpunkten i Argentos verkförteckning. Efter ett smatterband av framgångsrika kioskdeckarfilmer släppte han konventionerna och lät lillhjärnan styra. Det lönade sig. När Argento låg på topp var han en dissonansens virtuos, svåröverträffad skildrare av en förnimbart skev verklighet där rollfigurerna irrar genom handlingen enligt febrig drömlogik.

—Suzy, do you know anything about… witches?

Filmens premiss kan beskrivas som Kitty får en kniv, där duktiga flickan Suzy Banyon (Jessica Harper) leker amatördetektiv efter att elever på hennes dansskola börjar försvinna under mystiska omständigheter. Raskt upptäcker hon att lärarna och skolans gäckande grundare har diaboliska avsikter. Rent stilistiskt är dock filmen något annat. Från första sekund sveps betraktaren med i en malström av smärtsamt övermättade färger och demoniskt kacklande strängspel. Och blod. Djuprött, ymnigt flödande blod.

Undanskuffad i frontalattacken mot sinnena återfinns en något valhänt hanterad intrig, men det kan förlåtas. Argento är inte brydd kring det rationella, enbart det instinktiva. Hans plogfåra går genom våra fobier på ett djup som får kroppen att skruva sig. Kamerans blick, oförmögen att ingripa, blir vår ställföreträdare som i vanmakt tvingas bevittna hur nattmaran löper mot sitt oundvikliga slut. Här är Jessica Harper perfekt som den storögda men obevekliga Suzy, publikens trygga reskamrat på den mörka häxfärden.

Men briljansen i Suspiria är inte enbart regissörens. De italienska proggrockarna i bandet Goblin vrider upp olusten till elva med sin utomvärdsligt skärrande tonsättning, en samling hypnotiska kompositioner som har förärat gruppen en tornande status bland genrefans. Fotograflegendaren Luciano Tovolis ändlöst glidande kamera och scenografierna stöpta i magisk realism av Giuseppe Bassan hjälper också till att fullända det extatiska vansinnet i denna mardrömmarnas perenn.