Rymden Ämnen Biografi Twitter

Happy End – Hanekes familjekomedi ger kalla kårar

Michael Haneke är nog vår tids främste skildrare av den moderna människans obrydda glidfärd in i sociopatins empatiska vakuum. Men efter att hans Amour (2012) gjorde sådan succé med sin avvikande intima och innerliga ton blev vissa uppskattare oroliga att den stränge österrikaren skulle lägga sin kulna världssyn på hyllan och fortsatt hänge sig åt känslopjunk. Hans senaste film grusar dock sådana farhågor. Har man läxats upp i biomörkret av Haneke tidigare så känner man ett masochistiskt rys skölja över en redan i inledningen av Happy End. Behöver jag nämna att titeln är ironisk?

I skydd av en nedsläckt halls dunkel filmar en flicka med en mobiltelefon sin mors läggdagsritual. Hånfullt redovisande kommenterar hon varje steg av moderns badrumsrutiner på Snapchat: borsta; spotta, skölja, kamma, posera, släcka lyset. En slagkraftig och för regissören typisk skildring av hur digital media avtrubbar vår beröringsförmåga.

Flickan i fråga heter Eve (spelad med oroande uttryckslöshet av Fantine Harduin), ett trettonårigt skilsmässobarn som vantrivs hemma. Men som av en slump (?) hamnar mamma i koma av en överdos sömntabletter och Eve blir i stället inackorderad hos sin frånvarande far Thomas (Matthieu Kazowitz) och hans nya familj i släktens palatslika hem i Calais.

Fantine Harduin

I huset bor även Thomas syster Anne (Isabelle Huppert) och deras livslede far Georges (Jean-Louis Trintignant), pensionerad byggpamp. Till vardags samlas de självupptagna familjemedlemmarna kring matsalsbordet i förljugen gemenskap och låtsas lyssna på varandra. Undantaget är Annes alkoholiserade son Pierre (spelad av Franz Rogowski, känd som den sorgsne Boxer i Sebastian Schippers sensationella Victoria (2015) vars fångenskap i familjeföretaget och brist på moderskärlek orsakar våldsamma emoläckage.

I denna högborgerlighetens missmod stryker den tysta Eve omkring och observerar de vuxnas lögner och hyckleri. Den ende hon bildar ett samförstånd med är sin farfar, den friske men dödsstrånande Georges som resolut vill stämpla sin egen biljett innan demensen blommar ut. Med häpnadsväckande förmätenhet försöker han ge främlingar av lägre stånd i uppdrag att avliva honom. Av ren anständighet avböjer alla, men han finner däremot en villig volontär vid sin barm. I Amour låg rampljuset gärna på Emmanuelle Riva, men här får Trintignant scenen för sig själv. Rullstolsbunden i sin roll är det en njutning att beskåda hur han med enbart minspel att tillgå lyckas förmedla Georges tankar och intentioner.

Trots en linjär handling känns Happy End fragmentarisk, mer som en samling spridda idéer än en sammanhållen historia, vilket förstärks av tematiska ekon och meta-referenser till tidigare verk. Det är nästan som att regissören gör bokslut över sin karriär. Med tvära hopp mellan orelaterade händelseförlopp och en kamera som vägrar att närma sig skådespelarna blir rollfigurerna nästan omöjliga att komma in på livet, ett tematiskt korrekt om något frustrerande grepp som inte lär övertyga Haneke-skeptiker. Även de redan invigda lämnar nog salongen med intrycket att det här är en film som vinner på att ses om.

Men även om strukturen är oinsmickrande så har filmen många förtjänster, inte minst otippat komiska inslag. Tar man gärna plusmenyn när det vankas svart humor så får man här sitt lystmäte. Hanekes precisa bildkompositioner är sedvanligt raffinerade och dom ramar in en formidabel skådespelartrupp. Att aktörer som Huppert, Kazowitz, Trintignant och Toby Jones (ett udda anglofilt inslag i ensemblen) imponerar förvånar väl ingen, men ögat dras ideligen till Fantine Harduin, som lyckas göra den iskalla flickan Eve till ett i slutändan ömkansvärt monster.