Rymden Ämnen Biografi Twitter

Visionärt klimax i underskattade Mad Max Beyond Thunderdome

–But he’s just a raggedy-man?

Den bistre nomaden Max Rockatansky blir bestulen på sina ägodelar i öknen och söker upprättelse i basarstaden Bartertown, där han blir intrasslad i en maktkamp mellan ortens grundare Aunty Entity och den upproriska duon Master Blaster. Efter att ha blivit dömd till exil i ödemarken blir Max räddad av en ungdomlig cargokult som lever i en dold oas. De tror att Max är deras frälsare, Kapten Walker, som ska flyga dom hem till civilisationen.

Det främsta klagomålet kring Mad Max Beyond Thunderdome är att den är för “Spielbergsk”, för Hollywoodmässig och sentimental. Som lök på laxen figurerar dessutom barn(!) i handlingen och våldet är jämförelsevis tamt. Reaktionerna är begripliga, filmsvitens renommé var dittills byggt på sin kärva nihilism och George Millers revolutionära klippning av bilburna hetsjakter där allt som liknar romantik och sensmoral ligger överkört utmed vägkanten.

Trots detta är Mad Max Beyond Thunderdome en naturlig ändhållplats för misantropen Rockatansky. Efter att ha varit vreden personifierad i Mad Max (1979) och återfunnit en gnista av medkänsla i uppföljaren The Road Warrior (1981), så var självuppoffring nästa logiska steg i (anti)hjälteresan.

Max bestämmer sig således för att rädda barnkollektivet från att skövlas av Bartertowns hänsynslösa ledare, på bekostnad av sin egen överlevnad.

Oavsett vad man anser om hans personliga utveckling så finns här mycket mumma att glädjas åt, nämligen hisnande stunts, ett fascinerande världsbygge och en av filmhistoriens mest innovativa närkampsscener.

Two men enter, one man leaves!

Thunderdome, den jättelika, kupolformade buren där personliga tvister avgörs både i luften och på marken är en kreativ triumf. Ändå är det bara ett i mängden av minnesvärda begrepp som är så utmärkande för George Millers berättarstil. Lägg därtill det kusliga ödeshjulet där slumpen får utmäta straffet (Bust a deal, face the wheel!); Master Blaster, en hybridgestalt bestående av ett kortvuxet snille och en debil hulk; de förlorade barnens dråpligt flygbolagsbaserade mytologi och Aunty Entitys kråkboliknande tronsal som tornar dominerande över samhället. Antagonisten Aunty Entity, spelad av Tina Turner (som dessutom fick knarra på filmens sluggersinglar We Don’t need another Hero och One Of The Living) är sällsynt enkel att relatera till. Hennes bevekelsegrunder är inte orimliga, vilket möjligen gör henne mindre slagkraftig än föregångaren Lord Humungus men desto mer intressant. Överlag är persongalleriet smockfullt med figurer man gärna spenderar mer tid med. Den detaljrikedom som kameran aldrig dröjer vid, i kombination med Maurice Jarres bröliga saxofon och tunga slagverk, försätter oss i mitten av Bartertowns myllrande verksamhet. Millers postapokalyptiska värld har aldrig varit mer konkret.