Rymden Ämnen Biografi Twitter

Oöverträfflig skräck i John Carpenters mästerverk The Thing

–You’re gonna have to sleep sometime, MacReady…

Det känns löjligt att tipsa om en film som i dagsläget är såpass helgad som John Carpenters The Thing, men med tanke på hur fantastisk den är och hur provocerande nergjord den blev när den gick upp så bör varje tillfälle att avnjuta den proklameras.

En utomjordisk parasit med förmågan att imitera sina värdorganismer infiltrerar i skepnad av en slädhund en arktisk forskningsbas. Inom kort dödar den och uppträder som människor på basen. Manskapet börjar ifrågasätta varandra och försöker desperat komma fram till vem av dom som ljuger om sin identitet.

The Thing är en nästan övernaturligt välgjord rysare. En perfekt storm av nihilistisk fasa där Carpenter knuffar oss obönhörligt framåt i de dunkla korridorerna, medan Ennio Morricones kongenialt avskalade och nedtryckande musik lägger sig som ett tjockt täcke av ångest över polarstationen. Det är sällsynt att en films samtliga aspekter är såhär träffsäkra.

Se till exempel Carpenter-musan Kurt Russell trotsa konventionen med sin sura och barnsliga hjältefigur. Se hur den perfekt rollbesatta skådespelarntruppen skildrar den stegrande paranoian över att varelsen decimerar dom, en efter en. Se hur fotografen Dean Cundey, Steadicam-teknikens Django Reinhardt, jonglerar extrema ljusförhållanden och låser det problematiska widescreenformatet i en stadig dubbelnelson. Se polarhunden Jed, filmhistoriens kanske bästa djurskådis, sprida ett krypande obehag med sin kontrollerat långsamma gång och beräknande blick. Se make up-legendaren Rob Bottin åstadkomma effektbranschens sixtinska kapell med sina — än idag—chockerande monsterskapelser.

Se den.