Rymden Ämnen Biografi Twitter

Tryggt mysrys i typiska 90-talsslashern Urban Legend

Inklämda mellan 80-talets blodigt kreativa slasherfilmer och det nya millenniets hypervåldsamma tortyrporr kan 90-talets tonårsskräckisar te sig själlösa, marknadsanpassade och pissljumma. En prosaisk stapelvara för apatiska ungdomar att snabbkonsumera på närmsta multiplex.

I erans epicentrum ses den briljanta Scream, Wes Cravens subversiva kioskvältare från 1992, som (i styv konkurrens med Pulp Fiction) har orsakat Hollywoods största flodvåg av mediokra plagiat.

En av de bättre filmer som står i skuld till denna urtypiska juvel är Urban Legend (1998), där mördaren iscensätter sina avrättningar enligt vandringssägner i stället för skräckfilmsklichéer.

Även persongalleriet känns igen; ambitiös svärmorsdröm; odräglig partykille; sarkastisk nörd och en präktig Final girl komplett med utsvävande bästis. Dessa arketyper skildras dock helt utan ironisk vinkling. Nyckeln till att uppskatta Urban Legend är snarare att frossa i genrens kännetecken.

Killen som knatar orimligt långt ut i spenaten för att slå en drill, den läskiga vaktmästaren som vet saker, kåta tonåringar som får sitt straff och en mördare som vägrar att dö. Allt finns här och leder en i glatt tempo genom otaliga villospår fram till en sanslöst överspänd sista akt. Fler försonande drag är att välbekanta skummisarna Brad Dourif och Robert Englund ses i småroller, samt att komponisten Christopher Young (en slithäst inom skräckgenren) nådde sitt karriärzenit med filmens stämningsfulla ledmotiv. Söker man originalitet så är Urban Legend en nitlott, men en mysigare Scream-klon får man leta länge efter.